HÄSTKRAFTER

När jag var elva år flyttade min familj från Huskvarna till Täby. Jag hamnade i en klass där, i princip, alla tjejer red och tillbringade större delen av sin fritid i stallet. För att passa in i gruppen ljög jag och sa att jag också hade ridit under flera år och att även jag tillbringat all min fritid i stallet. Visst, jag hade varit med min moster i stallet några gånger men jag hade aldrig ridit annat än då moster K höll i tömmarna och vallade runt mig (och hästen) en kort runda runt stallet. I själva verket var jag nog alltid lite rädd för hästarna samtidigt som jag så innerligt gärna ville vara en hästtjej. När jag så småningom blev medbjuden på en ridlektion i "den avancerade" gruppen tillsammans med mina nya Täbykompisar avslöjades min hemlighet. Det framgick väldigt tydligt att det var en av de första gångerna jag över huvud taget satt på en häst och ridläraren rekommenderade mig att börja i nybörjargruppen om jag skulle fortsätta att rida. Min karriär som hästtjjej var över.

Vår fyraåring är, liksom jag var, en riktig hästtjej fast på avstånd. Kärleken till hästarna uppmuntras dagligen eftersom vi bor granne med en hästgård och har hagar längs med hela vår väg. Flertalet gånger har vi besökt ställen med ponnyridning, men det har aldrig blivit av att E har ridit (däremot har hon suttit på moster Ks häst Harry). Men idag skedde det! E red två rundor i Socitetsparken i Norrtälje och lyckan var fullkomlig. Hela eftermiddagen här hemma ägnades sedan åt att alla gosedjur och lillasyster S skulle gå på ponnyridning, rida en runda runt huset och sedan ställa sig i kö för att få rida igen. Ridturen i parken kostade fem kronor och vi var villiga att betala det tiodubbla bara för att få se lyckan, koncentrationen och stoltheten som E utstrålade på hästryggen.