FLITIGA LISA

Flitiga Lisa. Flitiga Lisa Nilsson. Eller kanske flitigt förekommande Lisa Nilsson är en mer passande beskrivning i det här fallet. Gårdagens konsert med Lisa på Cirkus blev en nostalgitripp, en kavalkad av minnen. Min relation till Lisa kan beskrivas med följande händelser och musikaliska erfarenheter:

Min första bekantskap med Lisa Nilsson fick jag i slutet av 80-talet då hon var med i Schlagerfestivalen. Vi diggade, dansade och sjöng med i hennes Du (öppnar min värld) och emellanåt drömde vi nog till och med om att vara Lisa.

Bara en kort tid efter schlagerdiggandet kom jag i kontakt med hennes engelska låtar och sjöng några av dem tillsammans med ett coverband från Täby. Vi spelade på några skoldiscon på fritidsgårdar runt om i Stockholms norra förorter i början av  90-talet. Det var roligt och jag minns att bandet var rätt bra, faktiskt.

I slutet av gymnasiet hade jag låten Vem på min repertoar och den sjöng jag tillsammans med en, idag etablerad och i musikerkretsar både känd och erkänd, pianist. Vi valde olika vägar inom musiken han och jag, kan man konstatera.

När jag senare under min tid på Musikhögskolan sjöng med vokalensemblen Singdudeldej hade vi Ingen kan älska dig på vår repertoar. Jag sjöng då leadstämman med mer eller mindre lyckat resultat.

Min man och jag har flera gånger spelat och sjungit just Min man och när jag gjorde graviditetstestet som visade att vi väntade E hade jag Lisa Nilsson sjungandes i hörlurarna.

Ja, det var som sagt var många minnen som kom upp igår och konserten var överraskande bra och Lisa Nilsson var trots sin nästan overkliga röstkontroll väldigt verklig. I mellansnacken pratade hon om trotsiga treåringar, regntunga skyar och resor genom små små rum och hon gjorde det på ett sätt så de flesta i publiken skrattade och grät omvartannat av igenkännande.

Trots att det nu är några år sedan jag lyssnade på Lisa Nilsson måste jag säga att musik har betytt och fortfarande betyder en hel del för mig. Att några gamla vänner till mig nu spelade i hennes band var också roligt att se (och höra).

Fotot från konserten kommer inte vinna något pris direkt, men jag tog det framför allt för att se hur mycket objektivet (och jag) kunde åstadkomma under de förutsättningarna. Vi satt långt från scenen, det var mörkt och det var ju inte någon som stod stilla precis. Det var i alla fall roligt att tillämpa det jag lärt mig om inställningar av t ex ISO och bländare i den här typen av miljöer.