EN RIKTIG UTEKVÄLL

Lördagkvällen blev en trevlig tillställning. Efter lite vin, OS, schlager och trevliga samtal hos Helen tog vi taxi till På G där C skulle spela. Det var länge sedan jag hörde den här konstellationen och jag måste säga att det lät bättre än vad jag hade förväntat mig. Trots vädret och OS var det god uppslutning och det var fler än jag som gillade vad de hörde (och såg).

Kvällen fick dock en dramatisk avslutning (okej, jag har en viss tendens att överdriva men det här var bland det värsta jag varit med om). Vi beställde en taxi från stan och såg fram emot att komma hem, ta en nattmacka utan att riskera att väcka barnen (eftersom de var utlånade) och få en god natts sömn. När vi kommer in på vår lilla väg kör taxin fast och då menar jag verkligen fast. I drygt en timma gjorde vi allt som stod i vår makt för att få loss bilen, men hur mycket vi än grävde, skottade, puttade, svor, gasade och hoppades så rörde sig bilen inte en centimeter. När klockan började närma sig 03.00 sa taxichauffören att "ni kan nog gå nu" och så bjöd han oss på resan eftersom vi "jobbat så bra". Vi började vår vandring hemåt. I en kilometer (vilket givetvis inte är någon sträcka att tala om i vanliga fall), i snö som nådde oss över knäna, snålblåst och -15 grader i luften pulsade vi hem. Dyngsura och dödströtta kom vi slutligen fram till ett utkylt hus (det är blåsten som gör det), tände en brasa, tog en macka och somnade gott för att sedan inte vända oss i sängen en enda gång under natten med rädslan för att hamna utanför det uppvärmda täcket. I morse stod taxibilen kvar, men chauffören syntes inte till. Nästa gång tar jag nog cykeln.